Ketos - är det verkligen nödvändigt att leva så strikt?
Jag har levt i ketos under ca: sex års tid via en diet baserad enbart på antingen frukt, animalier eller via "traditionell" ketogen diet. Anledningen till att jag växlade över till ketos via något som för många kallas för "candidadieten" var att jag led av symtom från fibromyalgi/ME/CFS.
Under dessa sex år har jag växlat mellan olika discipliner för att leta mig fram till det otimala upplägget för min hälsa. Den stora drivkraften från start var att bli av med hjärndimma, kroniska trötthet (och en del ångest) som var ett stort handikapp i min närvaro till familj och barn.
Otroligt nog så försvann alla symtom i och med att jag hamnade i det ketogena tillståndet. Jag blev av med all min värk, stelhet, sömnproblem, allergier, tinnitus, låg stresströskel, återkommande kikhosta, munherpes mm mm.
Det enda som med tiden visade sig saknas var förmågan att kunna pressa min kropp hårt på det fysiska planet. Via den strikta ketogena kosthållningen har jag varit förmögen att träna hårt under en kortare period. Problemet har varit att jag efter några veckor eller någon månad har kraschat och har tagit flera steg tillbaka (vilket nog kan kopplas ihop med ME).
Det är på det fysiska planet som mitt mål har legat under de senaste åren. I och med att jag har gått in Carnivore så har min fysiska styrka sakta men säkert kommit tillbaka till vad den tidigare har varit, kanske till och med bättre.
Varför är det då så viktigt för mig att vara förmögen att återigen kunna pressa min kropp fysiskt?
Svaret på den frågan är att den dag som min kropp har 100 % funktion igen så är det det sista kvittot på att jag är 100 % frisk igen. Något som bättrar på mina odds för ett långt liv med full närvaro. Mina barn är mitt allt, och förhoppningsvis kan jag följa mina barns uppväxt, deras barns,,,,och varför inte även deras barns uppväxt? Livet är fantastiskt. En god hälsa och välmående är det mest centrala i livet. Det förstår man extra väl när man drabbats av svåra symtom som ingen läkare förstår sig på!
Behöver man leva så strikt?
Den tydligt lysande röda tråden i mitt välmående har varit att undvika glukossvängningar i blodet. Kopplingen mellan glukos-insulin-östrogen-kortisol- och inflammation går inte att ifrågasätta. Inte ens på det vetenskapliga planet där insulin är en av de centrala delarna i processen som har med inflammation att göra.
Den hormonella inflammatoriska processen:
Om jag visste vad jag vet idag så skulle jag inte ha tvekat en sekund på att leva i ketos, redan från unga dar då ketos ger positiva effekter på så många plan.
Effekt av ketos och hur man uppnår dessa effekter!
Anledningen till att de flesta som befinner sig i ketos behöver leva väldigt strikt är att de positiva effekterna helt uteblir om man ger sig utanför det ketogena fönstret. Antingen väljer man ketos, eller så väljer man glukos som bränslekälla. Det finns inget mellanting! Kroppens celler har två energikällor att välja mellan. Antingen får man energi från glykos via kolhydrater, eller så producerar levern ketonkroppar från fett och protein. Andra alternativ är fruktos eller resistent stärkelse.
Det räcker inte med att äta mer fett och protein och dra ner på kolhydraterna för att uppnå antiinflammatoriska och viktminskningseffekterna. Det är först när man hamnat inom det ketogena fönstret som kropp och hud börjar läka.
För att hamna i ketos behöver man minimera intaget av kolhydrater till mellan 0 upp till ca: 60-80 g/dag. När kroppens celler inte får tillräckligt med energi från kolhydrater så växlar den över till att med hjälp av levern producera ketonkroppar från fett och protein. För vissa tar det endast ett dygn att växla över till ketos, och för vissa kan det dröja ända upp till sex veckor innan kroppen har adapterat till sin nya bränslekälla. För mig tog det fyra dygn att hamna i ketos vid mitt första försök.
Hur stora mängder med kolhydrater som man kan äta utan att hamna utanför det ketogena fönstret kan variera från person till person. För egen del så mår jag allra bäst av att inte äta några kolhydrater överhuvudtaget (bortsett från en del råa grönsaker).
Hjärnan kräver ca: 20 g kolhydrater per dag. Behovet av dessa kolhydrater kan levern täcka genom att omvandla fett och protein till glukos.
Frågan som man ofta får när man lever i ketos är varför man inte "unnar" sig något? Vissa blir också kanske lite stötta när man tackar nej till den där lilla kakan eller en tårtbit. Jag skulle kanske kunna unna mig den där lilla kakan. Men om jag unnar mig den där lilla kakan så riskerar jag att förlora energi för resten av den dagen. Vissa personer som lever i ketos har en metabolism som gör att de kan växla mellan ketos och glukos utan några större kortsiktiga problem, medan andra har en metabolism som är väldigt trög när det gäller att växla mellan ketos och glukos. Pesonligen så faller jag inom den senare kategorin, i allra högsta grad.
Är det inte tråkigt att inte unna sig något gott?
Många som lever i ketos kan fullt ut ärligt säga att så snart som de befinner sig i ketos så försvinner allt sug efter sötsaker. Jag har inte varit det minsta sugen på något sött under de senaste sex åren, vilket är väldigt befriande och ger hjärnan ett stort lung. Huvudorsaken till detta ligger på det hormonella planet då kroppens belöningssystem planar ut och lugnar ner sig vid ketos eftersom alla belöningstriggers försvinner. Jag upplever det inte det minsta tråkigt. Det är mest befriande effekter som kan jämföras med de som uppnås via mindfullness. En annan stor fördel är att kroppens stresströskel blir väsentligt mycket högre via ketos då stresshormonet kortisol minskar drastiskt, vilket också leder till en avsevärt bättre sömn.
Men visst är det möjligt att unna sig saker för den social delen. Några öl, vin och lite chips är inga problem lite då och då. Ketosen består även om man unnar sig dessa livets frestelser. Även om öl och vin innehåller kolhydrater så orsakar dessa inga glukospåslag. Alkohol och fruktos är båda energikällor som går via levern och orsakar inga glukospåslag. Chips består av resistent stärkelse och går hela vägen ner till ändtarmen där stärkelsen övergår till smörsyra (nackdelen är dock att inflammatoriska fettkällor i stora mängder tillsätts vid produtkionen av chips).
Problemet är att hålla sig till måttliga mängder när man väl börjar mula i sig. Lättsaltat chips är ingen större katastrof att äta för egen del, bortsett från att jag blir aningen tung i benen dagen efter, och att kroppen snabbt lägger några extrakilo runt magtrakten.
Men något gott måste man kunna unna sig emellanåt!